Monthly Archives: juli 2013

Filmtips: World War Z

Zombieapokalypsen har blivit ett begrepp under senare år, av någon anledning. Och inte mig emot; lite zombies är aldrig fel. World War Z kan kanske ses som ett krasst försök att hoppa på tåget, om man är cynisk, men den bygger faktiskt på en bok från 2006, när zombieapokalypsen ännu inte helt slagit igenom. Storyn i World War Z är kanske inte den mest nyskapande: Zombierna anfaller, och det är upp till Brad Pitt att försöka hitta ett botemedel. Men ska man vara ärlig så är det inte direkt för en nyskapande och djupgående historia man kollar på en sån här rulle. Man vet ungefär hur det kommer att gå, och i stället hoppas man att det hela är genomfört på ett bra sätt, och inte bara är kliché på kliché.

World War Z lyckas också bra med det. Det må vara ännu en ”domedagen kommer!”-film, men sådana kan vi aldrig få för många av. Specialeffekter, skådespeleri och allt sådant är toppen, och även om historien inte bjuder på några direkta överraskningar, så tappar den aldrig i tempo. Den når kanske inte riktigt upp till samma höjder som till exempel Walking Dead, men å andra sidan, vad gör det? World War Z handlar också mer om när zombieapokalypsen kom, snarare än dess efterverkningar, och är som gjord för en uppföljare (som är under planering).

Summa summarum så är World War Z kanske inte direkt nyskapande, men för alla som gillar ”katastrofen kommer, och det är zombies”, så är den definitivt värd att ses några gånger.

Att bryta upp en familj

Det som jag tror är ett av det absolut största problemen när det kommer till om man ska våga bryta upp eller inte, är frågan om ekonomin. Det finns många runt om i Sverige som lever i horribla förhållanden, där det är barnen som blir de som får ta smällen av allt tjafsande, bråkande och bristen på positiva känslor som kan upplevas och uttryckas. Det betyder att det blir en dysfunktionell familj, där man drar sig ifrån varandra, istället för att närma sig varandra och prata, alltså precis det man behöver för att kunna komma fram till en eventuell lösning.

Istället kväver man problemen, och väljer att inte se dem. Det förstör, och det gnager sönder människor inifrån när de inte har möjligheten att få visa vilka de verkligen är inför människorna som ska vara ens närmaste. Dessa förhållanden är så destruktiva att jag tycker synd om barnen, och föräldrarna. Kan man bortse från den ekonomiska tryggheten som ett parförhållande ger, öppnar man också upp möjligheterna för att man som person verkligen ska kunna leva ut sitt liv och inse vad det är man egentligen värdesätter, och inte låta den falska tryggheten vagga en.

Visst, det innebär en stor uppoffring och en stor omställning att gå från en ekonomi som delar på utgifterna, och i många fall kan man inte längre bo kvar i det hus man köpt själv. Det är alltså saker som gör det svårt att bryta upp, trots att det är den enda vettiga lösningen. Man stannar kvar, för säkerheten och för barnen, intalar man sig. Det är så destruktivt och otroligt förödande, för alla. Prata med familj, med vänner och professionell hjälp, du behöver stöd för att ta steget.

Att vara ensamstående pappa

Det är som sagt inte lätt alla gånger att vara ensamstående pappa. Det kräver nämligen en hel del av en och har man inte ett socialt skyddsnätverk så kommer man att behöva ta i rejält med hårdhandskarna. Att bli förälder i sig är en mäktig upplevelse, och inte något som man egentligen kan beskriva. Det är nog inte enbart jag som har känslan av att man är menat för något större, man blev på ett ögonblick mer vuxen och ansvaret som följde räknar kanske inte många med. Men det blir bättre, och man växer i rollen.

Det är nämligen helt omöjligt att förbereda sig på att vara förälder. Det går inte. Det finns inget du kan göra för att innan förbereda dig på känslan. Visst, man kan utbilda sig i allt som har med spädbarns sjukdomar och utveckling att göra, men det är också fakta som är ganska skeva. Varje barn är unikt och likaså föräldrarna. Det går inte att förbereda sig på känslan, det är något man måste lära sig.

Det är också grejen med att vara ensamstående. Man måste lära sig, anpassa sig och forma sitt liv efter barnet behov och sina egna. Ni blir de viktigaste personerna i världen, och just för ögonblicket får resten av världen stå åt sidan, låt det bara vara ni två. Ni behöver det och hittar trygghet i varandra. Även om känslorna över ett uppbrott, eller vad som nu har hänt, är för mycket för dig så låt dig själv känna dessa. Det är aldrig fel att vara ledsen eller gråta inför ditt barn, det visar barnet att det är okej att visa känslor och att du är trygg med barnet. En fantastisk känsla och ett sätt att knyta band som det inte går att göra med någon annan.